Tankar för dagen
JENNIFER SKOPAC
VANCOUVER BC, KANADA
Bekännelser
Du, mitt svaga, mitt starka och mitt mellanting.
Med dig blir inget... allting.
Du både tar och ger mig kraft.
Du är det vackraste jag aldrig haft.
Du gör mig bitter, du gör mig blyg
Tanken på dig skrämmer, men också blommar i smyg.
Kanske är det inte mig, utan henne.
Jag kliar av avund.
När du sen i sängen ligger om natten, hoppas jag du inte får en blund!
Jag menar det givetvis inte, jag önskar dig allting gott.
Så länge det är mig du vill leva med tills ditt hår växer grått.
Nog tror du jag är självisk, det är jag ej
jag svär på min högra hand.
Jag vill inte tänka på mig själv, det enda jag vill är att
du gör det ibland.
Dina ögon, din näsa och din mun.
Det knyter sig i mig att det är dina.
Jag kommer aldrig finna lugn, ro eller vila.
tills de är mina.
Tills det som är ditt blir mitt
Tills dess, blir vi nog aldrig kvitt.
2021-05-10
Att tappa kontrollen och att plocka upp den igen
Det är en söndag kväll på västra sidan jordklotet och precis som alla andra sitter jag och kliar fram måndags ångesten. Det är något med söndagar som omfamnar en med värme men som mot slutet kramar om en lite för hårt. Är det helgen som inte riktigt vill släppa taget? Utanför min lägenhet hör jag stadsbruset tystna, vi alla stänger in oss i förtvivlan. Det är en ny vecka i en ett år gammal pandemi.
Trots att min mentala hälsa har tagit många slag under de år som har gått och det år som kommit så har jag funnit ro i att inte ha kontroll över det år som vi befinner oss i nu. Jag låter det som händer, hända. Dock vet jag att än hur självsäker jag låter, när det väl kommer till kritan, smyger sig nog paniken in ändå. Det är svårt det där med kontroll. Eller snarare, jag har svårt med det där med kontroll.
Jag vet att vi alla bär på bagage i alla möjliga former och i alla regnbågens färger. Ett av mina bagage som lagt på sig några kilon, måste vara mitt kontroll behov. Jag vet att många av er nu kanske anser att det inte alls är farligt att vilja ha kontroll över saker och ting. Jag menar vem vill inte ha det? Men det som tynger mig är inte att vara i behov av att ha kontroll över hur min dag ska se ut eller vilka kläder jag ska bära. Kommer jag hem och ser att dammsugaren i våran lägenhet står någon annanstans än där den brukar stå, tänker jag inte "Åh vad trevligt att komma hem till en städad lägenhet" utan " Vem och varför har någon annan än jag städat?!". Jag blir svettig när min partner köper handdukar i fel färg. Hur kan jag låta någon annan få välja vilka kuddfodral som soffan ska bära? Det skaver inom mig när jag hör att badrummet ska ha en mörkbrun matta. Mörkbrun?! Är inte det något som man har sett i någon skräckfilm? Jag vet nu överdriver jag. Mitt självsäkra lugn i att låta saker hända, räckte i en hel kolumn tills mina tankar expanderade sig och föreställde sig alla möjliga sätt att släppa taget på. Ni måste tro att jag är galen, och ni har nog rätt. Men någon måtta får det vara, det var verkligen en förskräcklig mörkbrun matta.
Det är som att jag varje dag blir mer och mer som Monica i serien Friends. Lustigt tänker ni, och kanske är det lite lustigt... Men vad tusan kan det bero på?! Är mitt liv och mina problem som en sitcom där en osynlig publik skrattar åt varje snedsteg? Det kanske borde vara det. Ta inte livet allt för seriöst säger vi, jag önskar verkligen att det vore så enkelt...
Men jag tillåter mig att tänka att det är okej. Det är okej att vara lite utav ett kontroll freak, det bevisar bara på att jag är passionerad. Det är väl ingen som någonsin har klagat på att en är passionerad? Vi drömmer om den passionerade första kyssen eller den passionerade romansen. Kanske kan vi klämma in en plats till den passionerade galningen också? I varje andetag, när det blir som jobbigast så vet jag att djupt inom mig vill jag bara att allt ska vara idylliskt. Det handlar inte om att jag vägrar låta någon annan vistas i min bubbla, det handlar om att bubblan försöker bli helt rund utan kanter och utan bucklor. Nu tänker ni säkert att det är inget fel med lite skavanker här och där. Eller så tänker ni varför i hela friden flickan skriver om bubblor. Och ni har helt rätt. Det är absolut inget fel med brister och defekter. Men min passion och min drift för att nå mina mål och min runda bubbla kommer aldrig att ge med sig.
Jag vet att det är många där ute som känner med mig, till er säger jag: Släck aldrig din låga! Det är trots allt inte bara för dig själv den brinner för, utan alla i din bubbla som får ta del av den. Och när det går för snabbt och när dina nära och kära inte hänger med så får vi ta en stund och andas ut stressen och backa bak några steg. Ska det göras så ska det göras rätt. Är inte det hela poängen med kontroll behov?
Så när jag återigen känner att jag blir indragen i en sitcom så vet jag att jag har mina vänner runt omkring mig och min partner som står ut med mig. Och när ovetande folk dömmer mig för mina så kallade skavanker så föreställer jag mig än en gång i min sitcom där Chandler predikar:
"You are not easy going, but you're passionate and that's good. And when you get upset about the little things, I think I am pretty good at making you feel better, and that's good too. So they can say that you are high maintenance, but that is okay. Because I like maintaining you."
2021-02-24
En julhälsning med en gnutta socialdistancering
Just nu sitter jag i ett främmande land, med en främmande rutin och smaskar på en främmande clementin som inte alls smakar lika gott som den brukar göra nu vid juletider. Tydligen är clementinen ekologisk, närproducerad och från Brasilien samtidigt. Väldigt imponerande. Doften av stearin från de ljus jag tänt sträcker sig genom mina få kvadratmeter, medan jag tittar ned ut över miniatyrer som med fulla shoppingkassar jäktar sig genom trafik fyllda gator. Dock inte på det mysiga och nostalgiska sättet jag minns. I luften osar det inte julbak utan stress och skyldigheter. Jag blickar ned på min önskelista, vem ska uppfylla mina önskningar i år? Vems önskelista ska jag uppfylla? Mina shoppingkassar är tomma.
Trots dessa ensamma stunder där jag någonstans hoppas på att få ett julrim från en annan som också känner sig lika främmande, smyger sig lugnet i att inte behöva köpa ännu ett deodorant-set till någon som jag knappt träffar de resterande 364 dagar om året. Och ironiskt nog, varar det lugnet endast tills jag inser att det inte är lika roligt att köpa ett deodorant-set till sig själv.
Jag packar upp den stela och alldeles för gröna plast granen för att sedan försöka forma den till att se någorlunda äkta ut. Utan glitter, utan ljus och utan hjälp är granen uppe. Nat King Cole ekar i högtalarna medan glöggen från en Kanadensisk Ikea, som inte riktigt smakar glögg kallnar på tv bordet. Jag sjunger lite för högt, lite för falskt och dansar en gnutta i otakt, men det är ju trots allt ingen som ser. Jag sätter mig ned andfådd i soffan, tar en klunk av den kalla glöggen. Det sägs att borta är bra men hemma bäst, aldrig har jag varit så tjurig över att någon haft så rätt.
Men i år är det helt okej att vara lite tjurig. Ni har min fulla förståelse och support. Men trots att 2020 har smakat lika bittert som clementinen jag nyss ätit upp så har vi aldrig varit såhär sammansvetsade. Aldrig varit såhär gemensamma utan att i själva verket vara nära varandra fysiskt. Vi glömmer ofta bort att vi folk är ett och samma folk och det är stunder som dessa där vi verkligen inser det. Vi alla har utstått helvetet av alla helveter, och någonstans i denna rädsla vi lever i är kärleken för våra medmänniskor större än någonsin. Nu när detta år går mot sitt slut så klappar jag mig på axeln, det har absolut inte varit enkelt, men tack för att du gjort mig starkare.
Ni som också firar julen på eget håll, vare sig om ni befinner er i ett annat land eller som ett resultat av pandemin håller er inomhus för er själva, låt oss alla göra denna December månad till något fantastiskt tillsammans, fast på egen hand.
Jag sjunger ut till er alla, lite för högt, lite för falskt men alldeles perfekt "...And so I'm offering this simple phrase, to kids from one to ninety-two. Although it's been said many times, many ways, Merry Christmas to you".
2020-12-20
En blomma som växer
Jag som stirrar intensivt på dig för att se om du gjort någon framgång, dag för dag. Skänker inte en enda tanke på att allt mitt fokus på dig, kanske gör dig svag.
Jag vattnar och vattnar för att se dig ta plats. Ibland ser jag att du vill och ibland vet jag inte ens ifall du tar sats.
Kanske hör du inte min önskning eller så kunde du inte bry dig mindre. Men det knakar i dig, jag hör det nog minsann. Sträcker du dig eller låtsas du att du kan?
Jag känner att det är på gång, imorgon ska ditt skott bli flera. Men morgonen kommer och du orkar inte mera.
Jag ger dig kärlek, ömhet och näring vad mer är det du begär? Trots att jag knuffar på, sjunker du ned i misär.
Jag har gjort allt jag kan om inte mer. Väx min blomma väx, bortom det mina ögon ser.
2020-10-11
Till alla er som låser dörren 3 gånger extra
Ni som befinner er i en värld där saker skaver och ting gnager, men också där känslor och ångest läggs på lager och lager. Ni som tvättar osynlig smuts och borstar overkliga smulor för att endast göra platt till platt och förhindra bulor. Det är inte ni som väger, världen är fylld av tungt bagage. Det är inte ni som är kilen i samhällskugghjulet, att rulla på oavbrutet är ändå överskattat. Vart vi än i livet är någonstans, lever vi alla med tankar som vi upprepade gånger försöker intala oss att inte tänka. Som i början på en romantisk komedi då tankar om den andra gör manöver. Eller i en romantisk tragedi då personen inte inser att romansen tyvärr är över. Vi krigar mot dessa beroendeframkallande tankar som skapar ett beroendeframkallande agerande, som precis alla, någongång eller helt enkelt hela tiden faller för.
I dessa romantiska komedier, tragedier och andra kärleks- bryggerier finner vi ofta dessa agerande fullkomligt normala. För visst har vi alla varit kär? Vi alla har sneglat otåligt en ytterligare gång på den mörka telefonskärmen. Men det räcker med att vi sneglar på strykjärnet en ytterligare gång, tvättar händerna mer än en eller helt enkelt torkar bordsytan mellan föremålen man diskar; för att det ska anses vara tvångsmässigt. Vi pratar alltid om att vi bör se upp till dem som säger vad de tänker. Självklart syftar vi då på de akademiska åsikterna som kan motiveras och stöttas. Men varför hyllar vi inte dem som högt och tydligt rimmar ord medan de trycker på knappen till hissen?
Själv måste jag alltid leta efter min reflektion när jag är ute och går. På en byggnad, i en vattenpöl, eller helt enkelt i en spegel någonstans på vägen. Maniskt byter jag inte tankegång förrän jag fått min spegelbild som någon slags verifikation. Tvångsmässigt tänker jag, självcentrerad tänker alla andra. Vilket jag på något plan kanske är. Men det är okej det också! Kanske borde vi alla gå i terapi tillsammans och låta våra frön fyllda med brister och skavanker bilda träd med utsökta frukter. För det är just det vi är; utsökta. Kryddade med världens alla smaker och täckta med universums alla färger. Vare sig vi sjunger samma tvingande visa varje gång vi går in i hissen eller när vi nynnar på Ariana Grandes nya låt i duschen spelar vi alla i samma symfoni. Med samma klang, med samma iscensättande orkestrar och med samma starka röster.
Så ni som tvättar osynlig smuts och borstar overkliga smulor, för att endast göra platt till platt och förhindra bulor. Det är inte ni som väger, det är ni som äger.
2019-11-21
Estrad poesi
Till generationernas generation
de som gav kärlek en ton och
bestämde vad och vem som var
rätt attraktion
De som trodde och tror
att vi fortfarande bor
i en värld där det är okej för människor
att fördöma och glo på andra människor som kysser samma
sorts människor som dem.
Men också till dig som är nykommen till
denna värld, kille eller tjej.
Du valde inte livet
utan livet valde dig.
Men livet är inte hopplöst
inte världen för den delen heller.
Men vi behöver något nytt
vi behöver rebeller.
Så kära och okära ni, välkommen till
er framtida värld.
Där alla garderober är öppna,
där det inte fäktas med svärd.
Där vi inte skapar
galna normer och vridet ideal
och där vi inte täljer personligheter
för att bli kallad normal.
Där trans, bisexuell, lesbisk och gay
inte är en förbjuden frukt, en fas,
eller en engångs grej.
Där tjejer inte enbart kysser tjejer
för att de är full
eller för att få killar att titta på.
Utan för att kärlek är något mellan två personer
och inte är någon annan att angå
Så till alla generationers generation
vad ni än säger, ta oss och förbanna
Men vi står här, och vi är här
för att stanna.
2019-10-27
Hur mycket väger ett tomt brev?
Hur mycket väger ett tomt brev? Ett pittoreskt sådant, med kanterna vikta och missfärgade. Bokstäverna som skulle bildat de få ord som stått är blekta, nästan helt borta. Fast nu när du kollar en gång till är de borta. Och nu när du kollar ännu en gång inser du att det inte är så pittoreskt ändå. Men du vet minsann att en gång hade det varit det. Bokstäverna som inte syns men som ändå finns; berättar, men vad? Det minns du inte. Men en gång i tiden mindes du minsann.
Hur mycket väger ett tomt brev? Ett normalt stort sådant. För visst ville du inte att det skulle stå ut. Men sannerligen var det färgglatt, för alla andra brev var ju det. Du skrev omsorgsfullt dina ord, valde noggrant uppbyggnaden för att bilda den mest idylliska meningen. För det hade du lärt dig i skolan att sådant var viktigt. Subjektiv och adjektiv vad skulle du ta först? De sa åt dig att vara säker innan du tar ditt beslut, men du hungrade av törst.
Hur mycket väger ett tomt brev? Du skrev mer och mer. De tomma raderna blev färre, och sidorna blev fler. Allt var med, iallafall nästan. Det var vissa saker du inte ville någon skulle läsa. Det var ju ditt brev, men ändå, du hade minsann lärt dig att världen ej var att lita på.
Hur mycket väger ett tomt brev? Meningarna blev kort och koncisa. Något hade hänt med pennan, den läkte bläck. Du ville inte slösa på bläcket men du skrev ändå. Kraven var färre så du pressade det mer. Brevet skulle fylla alla sidor som fanns kvar det var bara så.
Hur mycket väger ett tomt brev? Väger det mer än ett fyllt? Pennan låg på bänken. Du hade slutat skriva ändå.
2019-10-07